Fakta
Mästerskapet spelades i Rødovre, Danmark den 22 september 2001.

Rødovre Dykarklubb ordnade ett inofficiellt EM för Oldboys (40 år och äldre) lördagen den 22 september. Inbjudan kom redan i våras och ett intensivt arbete inleddes med att spåra upp gamla spelare, med bland annat flera annonser i Sportdykaren. I god tid till sista anmälningsdatum hade vi fått ihop 18 spelare, en gammal landslagsledare och en ännu äldre domare. Från Danmark kom samtidigt besked att inte mindre än sex lag från fem länder anmält sig.

Tyngda av denna konkurrens ordnade vi ett träningsläger helgen innan. Spänningen var stor när vi skulle träffas, skulle vi ens känna igen varandra efter 15 år? Inga problem, den enda synbara förändringen var att extra muskelmassa ansamlats vid bukregionen. Efter sedvanlig diskussioner om taktiken, där Björne forsatt hävdade att man inte måste vara först på bollen för att vinna ett utsim, blev vi eniga om att oenigheterna kvarstår och vi kom i vattnet. Tre timmar senare var vi helt slut och då var dags för match mot Felix A-lag. Efter ytterligare en timme var vi pinsamt medvetna om att äldst inte alltid är bäst (Det skall här påpekas att detta inte alls var samma Felix A-lag som helgen senare förlorade i elitserien. Det är tydligen betydligt enklare att få juniorer att ställa upp på att slå stackars gamlingar än att ställa upp i elitserien).

En vecka senare bar det av mot Köpenhamn. Efter en timmes letande hittade vi vår camping och vi intog de campingstugor vi bokat. Det var nu som vikten av förberedelser började visa sig. It utskicket stod "Madrass finns men vi måste ta med egna sängkläder" vilket tolkats som att det räckte med att ta med ett lakan. Många frös den natten.

Nästa morgon kom vi förväntansfulla till simhallen. Bassängen var ynkligt liten och vattnet låg spegelblankt. Mitt på kortsidorna där korgarna normalt står satt två glasrutor fastbultade med bultar som stack ut ca två centimeter i bassängen. Arrangörerna var dock medvetna om den potentiella skaderisken och undvek den elegant genom att flytta korgarna i sidled så att de i stället hamnade vid avbytarzonen. Vid lagledarmötet framkom att det ena finska laget lämnat W/O men detta hade arrangörerna förvarnat om dessutom gjort ett alternativt spelschema baserat på fem lag med utökad matchlängd. Mycket värre var dock att även Tyskland lämnat W/O eftersom de fått fyra återbud varvid deras trupp reducerats till nio man och därmed ansåg de inte att det var värt att åka. Det hela blev ännu intressantare när det sen visade sig att det norska laget också fått fyra återbud och därmed reducerats till fem spelare men de kom ändå! Någon reservplan för fyra lag hade inte arrangörerna utan vi spelade en enkelserie alla mot alla med 2 X 10 min speltid, dvs. vi skulle bara få spela tre matcher vilket var en besvikelse då vi hade med hela 18 spelare.

Någon uppfattning om hur bra de andra lagen skulle vara hade vi inte men det var klart att vi kunde räkna bort Norge. Sverige blev lottat mot Danmark i första matchen. Trots att Peter Carlsen vann utsimmet etablerade Danmark genast en fem minuters press mot vår korg. Det gamla gardet i försvaret sviktade dock ej men det gjorde däremot korgen. Sakta men obevekligt gled denna in under de stora bultarna till glasrutan. Slutet blev det väntade, bollen hamnade i vår korg och vår målvakt, Tobbe, kom upp med ett stort jack i huvudet som snabbt färgade om mössan till den röda färg som målvakten hade på 80-talet. Såret var djupt och togs genast om hand av vår spelande läkare Thomas Rohdin. Då kom den danska landdomaren på den brillianta iden att han kunde visa ut Thomas eftersom denne olovandes lämnat avbytarbänken. Denna utvisning resulterade i ytterligare ett baklängesmål allt medan Tobbe transporterades bort i ambulans.

Inte förrän i pausvilan lyckades vi få ordning på oss själva och vår taktik. I andra halvlek gick vi ut och spelade det spel vi skulle gjort från start. Vi pressade långa stunder men som så ofta sker i dessa lägen fick Danmark en snabb kontring och matchen var över, 0 - 3 och våra segerchanser var kraftfullt reducerade. Tobbe återkom dock snabbt och nysydd från sjukhuset och det visade sig att såret var betydligt mindre allvarligt än det först sett ut.

I nästa match slog Finland lätt Norge med 13 - 0 och vårt enda hopp var nu att Finland skulle slå Danmark. Matchen blev jämn men med ett spelmässigt övertag för Danmark och den slutade oavgjort, 0 - 0, varvid Danmark bara hade att slå Norge för att vinna. Nu var vi tvungna att slå Finland för att få silver men först var det dags för spel mot Norge. Här räckte det med vinst eftersom det nu inte längre kunde avgöras på målskillnad. Glädjen var dock stor när laget gjorde sitt första mål någonsin och snart fick vi upp farten och matchen slutade hela 18 - 0.

Nu var det dags för Finland. Vi var mycket taggade och spelade suverän UV-Rugby. Konstant press mot korgen och de få gånger Finland fick bollen forcheckade vi så att de knappt kom över halva planen. De bytte då taktik till att blockera i ytan men detta retande endast upp Staffan Jangdal som av hävd betraktar denna del av bassängen som sitt revir. Spelet var suveränt men det enda lilla problemet var att vi inte lyckades göra mål, även om det var nära och matchen slutade 0 - 0. Detta innebar att Danmark vann, Finland blev tvåa och vi kom trea. På kvällen avhölls stor bankett med allmän förbrödring. Vid prisutdelningen förklarade de danska arrangörerna att man ville att arrangementet skulle växla mellan de deltagande länderna och Felix DF anmälde sig som arrangör till nästa år. Preliminärt datum är lördagen den 28 september i Göteborg.

Välkomna!

Jan Fonselius, Felix DF

Resultat
1. Danmark, +21, 5 p
2. Finland, +13, 4 p
3. Sverige, +15, 3 p
4. Norge, -49, 0 p

Truppen

Källor
Sören Neubert, World of UW-rugby